Vapen, plogar och kätting
Furudals bruk ligger ensligt beläget vid Oreälven i norra delen av Rättviks kommun, långt norr om det egentliga Bergslagsområdet.
När Bruket anlades i början på 1700-talet var konkurrensen redan hård om den skog som var nödvändig för träkolsframställningen, därför började bruken spridas ut över Mellansverige. I Dalarna tilläts det till exempel inte några nyanläggningar inom ett stort område kring Falu Koppargruva.
1709 anlade ”Mechanique capitainen” Birger Elfwing Furudals Bruk som ett styckebruk. Här skulle det huvudsakligen tillverkas kanoner för Karl Xll´s krigståg i Europa. Bruket hade från början två hammare med två härdar samt två plåthammare med vardera en härd. Järnet till tillverkningen kom från egna gruvor i Falun och Leksand.
Den första patronen Birger Elfwing var något av Dalarnas egen Leonardo da Vinci. Han var en för sin tid synnerligen välutbildad person som bland annat hade haft Christoffer Polhem som lärare. Elfwing lämnade efter sig illustrationer på undervattensbåtar, snillrika vatten- och luftdrivna tröskor, lättmanövrerade anfallskanoner, fartygskompasser med mera. Trots detta dog han utblottad 1747.
Vapenproduktionen upphörde efter omkring 40 år och bruket lade om tillverkningen till stångjärn- och manufaktursmide. Vid denna tid, 1752, övertogs ägandet av regementsauditören Benjamin Sandel. Han var född i Amerika. Redan 1734 hade han besökt Furudal som en av Carl von Linnés reskamrater och då lagt märke till hur Orebönderna använde plogar av järn.
Sandel utvecklade tillverkningen av plogar på ett fabriksmässigt sätt vid Furudals Bruk. Detta gjorde att han var ungefär hundra år före sin tid. Först på 1850-talet blev plogproduktion vanligt på andra platser. 1753-54 uppförde Sandel den första herrgårdsbyggnaden på Bruket. Han byggde också en hytta i Tenninge vid sjön Skattungen och anlade Nybruket en bit ner efter Oreälven.
År 1808 inleddes Brukets storhetstid under patron Isac Gustaf Clason ll´s ledning. Detta år startade tillverkningen av kättingar. Dessa grova, starka ankarkättingar placerade Furudals Bruk på världskartan. 1856 var sysselsättningen som störst med 110 personer som arbetade på Bruket och hela 1450 personer på avlöningslistan.
På 1860-talet började Brukets nedgångsperiod med sjunkande järnpriser och ökade produktionskostnader. De sista två ägarna som bedrev smide var patron Pher Löf som ägde bruket 1866-1879 och grosshandlare Wilhelm Kempe som ägde det 1879-1886. Under Kempes ägo avslutades brukseran i Furudal år 1883 när den sista kättingen smiddes. 1884 flyttade smederna till Norrljusne såg och järnverk i Hälsingland.
När smidet upphört köpte Korsnäs sågverks AB, sedermera Korsnäs-Marma AB, Furudals Bruk för att komma åt de stora arealerna skogsmark. I herrgården drevs sedan från början av 1900-talet och fram till andra världskriget ett finare herrgårdspensionat.
1973 övertogs den gamla skolbyggnaden av språklärarna Inger och Lennart Öhnell. Hus efter hus har därefter renoverats. De gamla interiörerna och den unika yttre miljön som bruksbebyggelsen här vid Oreälven, mitt i skogslandskapet, erbjuder är en stimulerande miljö för inlärning och konferenser.
Boktips: Göran von Knorring ’Furudals Bruk 300 år’ kan köpas här!
Läs även von Knorrings artikel i BizStories: Ankarkättingar från Furudal på de sju haven